Follow

En dum fråga?

Om jag inte märks på facebook, hörs på twitter, syns på instagram och inte skriver på min blogg, finns jag då? En dum fråga, kanske någon tycker. (foto: www.fotoakuten.se)

Självklart finns jag. För min familj, mina släktingar och nära vänner, och andra människor som jag har kontakt med, ändå, utanför de här digitala flödena. Grannarna på gården. Barnens kompisars föräldrar, i skolan och idrotterna. De trevliga kassörskorna på Coop och Ica här i Lysekil.

Och mina arbetskamrater, förstås.

En personlig utmaning.

Jo, för det är som så, att jag är anställd numera. Visserligen bara på ett vikariat, fram till jul, och har jag tur så får jag vara kvar längre. Det vill jag. Men, varför en anställning, undrar du kanske, trivs jag inte längre som egenföretagare? Jo, det gör jag. Också. Men detta handlar mer om en personlig utmaning.

Nästa år fyller jag 50 (!), tro´t eller ej, jag har inte fattat det själv, ännu, och den 1 januari 2014 har jag varit egenföretagare i 25 år. I halva mitt liv. Den dubbla insikten fick mig att börja fundera i början av det här året: Är jag överhuvudtaget anställningsbar, utifrån de förutsättningarna? Har jag, mina kunskaper och erfarenheter, något värde på den vanliga arbetsmarknaden?

Och – jag fick jobbet!

Jag bestämde mig för att pröva. Testa. Det första jobb jag sökte var ett vikariat som informatör inom NU-sjukvården, länssjukvården inom norra Västra Götalandsregionen, som landstinget heter här.

Och – jag fick jobbet!

Den 24 maj började jag och det är så roligt och stimulerande och utvecklande. Att tillhöra ett sammanhang, ett vi, på riktigt, med trevliga kollegor. Och tänk, att kunna gå in i ett förråd och hämta papper och penna, och andra kontorsattiraljer, utan att först själv behöva handla in dem, och att få lön (!) en gång i månaden, och inbetald tjänstepension (!).

Jag tror man måste ha varit egenföretagare för att jubla över dessa omständigheter, för den som bara har varit anställd är detta självklart.

Jag finns. Ändå.

Som anställd inom NU-sjuvården har jag förstås inte möjlighet att hänga i de sociala medierna eller blogga här på LIVSKLOK, på arbetstid. Och på kvällar och helger har jag uppenbart valt att göra andra saker.

Nu vet du, varför jag inte märks på facebook, hörs på twitter, syns på instagram och inte skriver på bloggen lika mycket som förr. Och – jag finns. Ändå.

Men, skriver artiklar gör jag, ändå, på jobbet. De flesta hamnar på intranätet och kan bara läsas av dem som också är anställda inom NU-sjukvården. Men vissa artiklar hamnar på den externa webben.

→ Som den här, om neonatal hemsjukvård.